För säkert minst ett halvår sedan kom jag över en helt makalöst söt liten 60-talsklänning för bara några guldpengar på Erikshjälpen. Så välgjord och rejäl med små rutor och prydliga veck. Och precis rätt storlek för Edith.
Precis rätt storlek för Edith som trots det konsekvent vägrat att ens ta i den. Så den har hängt på sin galje till beundran i vårt sovrum. Men idag deklarerade Sixten att DEN skulle han ha. Såklart. Alldeles lagom åt honom nu, och maken till söt har jag nog inte sett. Han spatserade runt i barnrummet och smälte in alldeles perfekt bland alla gamla barngrejer vi samlat på oss.
Valplanschen som vi länge trodde föreställde en val som gjorde glädjeskutt och krumbuktade sig i vattnet. Tills jag upptäckte att skeppet i bakgrunden just träffat den med en harpun. Lite sådär lagom makabert i barnrummet. Men vi fortsätter tänka att den leker och hoppar av ren och skär livsglädje.
Som jag älskar barnrum och att det knappast kan bli för mycket små pryttlar och pinaler. På min senaste loppistur fastnade jag vid hyllan med små porslinsdjur (Vad är det med dem? Och mig som alltid dras dit? Jag har sagt det förut, men mitt 20åriga jag hade dött av skammen om jag vetat att jag i framtiden skulle samla på små porslinsdjur.). En liten tax och ett rådjur fick jag med mig den här gången. Barnrummet känns ju i alla fall helt okej om nåt att fylla med prydnadsdjur.
Den ljusblå koftan hade min pappa som barn på 60-talet. Helt ljuvlig och alldeles för fin för att inte hänga framme. Och alldeles för fin för att inte användas. Tack och lov har det plagget blivit godkänt av storasyster och till och med flitigt använt!
